Elvis, the kings, are alive in Tokyo!

I Yoyogi-kõen kan man pusta ut. Tokyos puls är som bortblåst. Den byggdes från början, som en park för olympiader, men blev en stadspark med meditativa platser. 54 hektar park. Först tar jag mig in till tempelområdet. Det är många turister. En del från andra länder. Men även många japaner. Ett tradionellt giftermål utspelar sig här. Jag lämnar dem i fred och ett stenkast bort hittar jag lugn och ro. En damm med fiskar och sköldpaddor. Jag undrar hur de fått alla blötdjur att visa sig precis vid bryggan och tänker mig att de lagt ut något lockbete precis i närheten för att tillredställa turister.

Jag har hört talas om cosplay-zoku och undrar var jag ser dem. Precis när jag passerar en majestätisk torii (en stor passage till templet gjort i trä) stöter jag på en patrull. Cosplay-zoku, eller Harajuku-girls (efter området), är unga utklädda tjejer eller homosexella män. Man kan säga att de kan liknas vid gothmänniskor. Fast de är nödvändigtvis inte utklädda i svart. Snarare liknar de söta sagokaraktärer. Många tar kort på dem. Och de poserar gärna. Jag ser en grupp, som är utklädda till clowner. Jag följer dem och ser vart de leder mig. De tar mig precis dit jag vill.

Runt hörnet stöter jag på japanska rockabillys. Det är Elvis Presley stupade i japansk form. Elvis, the kings, are alive in Tokyo! De har hela kittet. Rakade överkroppar, frisyren, brylcreme, kammen i bakfickan, attityden och musiken. Olika grupper dansar så bäst de vill. De gör det med inlevelse. Och har kul. Det är en show att njuta av.

Det är så mycket att se i resten av parken. Japaner med påklädda hundar. En hundgård för små hundar och en för större hundar. Lekande barn. Ungdomar, som spelar baseboll. Teaterstudenter, som står och skriker eftersom de övar in och utagerar en pjäs helt utan att hålla något tillbaka. Par, som har picnic. Rejält påklädda joggare. En och annan uteliggare, som sover ostört. Japaner, som njuter av solen med för mycket kläder. Det är varmt, men de har alltid väldigt mycket kläder på sig. En del med jackor. Jag förstår inte att de inte svettas. Men det gör de inte. Jag lägger mig på gräset och tar av mig min t-shirt. Park cruzin. Ögonlocken stängs.

Jag vaknar av att jag drömmer om korpar. Tokyo är korparnas stad. Jag har aldrig sett så mycket korpar i mitt liv. De gör gärna oväsen av sig. Jag tar på mig och beger mig av.

Som kontrast till Yoyogi-park ligger området Omoto-sandõ och Aoyama. Jag påminns direkt om att jag befinner mig i en stor storstad. På de här gatorna kan de ha så långa köer att man inte ens vet vad de köar till. De har gatupoliser, som delar upp köerna i grupper, stoppar dem och följer dem en bit och sedan stoppar dem igen. Jag tar in på ett glesare stråk. Det finns många affärer jag gärna skulle handla loss i.

Det är inte billigt i Japan. Men saken är den att vi oftast är vana att resa till länder där det är billigare än i Sverige. Men här är priserna dyrare än i Sverige.

På kvällen tar jag tunnelbanan till AACC för att brottas. Efter passet kan jag känna att kroppen börjar bli trött av allt för lite sömn, allt resande, leva i en kappsäck (utcheckning är obligatorisk senast kl 10 varje dag i capsule hotels), all alkohol och brottningen. Dessutom kommer regnet. Jag blir sjuk och får feber men traskar runt i regnet. Efter ytterligare ett pass på AACC känner jag att det börjar bli dags att säga farväl till korparnas stad för en stund. Love at first sight, men sayonara for now.

"13 million people and I meet YOU in the middle of Tokyo!"

Först sent på eftermiddagen spärrar jag upp ögonen och inser att jag "försovit" mig rejält. Jag åker ner till saunan för att duscha. Första gången jag gick in i en blev jag ganska överraskad. Jag förväntade mig duschbås. Men det finns inga skiljeväggar. Utan man sitter i ett gemensamt rum på en liten pall framför en liten spegel och tvagar sig med en dusch. Det känns lite udda. Men snart känns det rätt skönt att duscha på det sättet. Jag hoppar snabbt ner i en av de två jacuzzi. Nog med vatten.

Jag åker ner till receptionen. Det tar ett tag för dem att bemöta en situation som avviker från vad de är vana vid. Jag börjar förstå "hur de lyckas krama ut så mycket konformitet ur kaos". Baksidan av ordning är förvirrade människor. Till slut inser de att jag bara ska betala några yen mer för de extra timmarna. Arigato, sayonara.

Jag tar min tunga packning och börjar promenera. Mitt nästa mål är att hitta ett gym. Det är ett gym där man tillåts brottas, slå med nävar, skenben, låsa leder och strypa medmänniskor. Jag har en karta, som jag fått från en japan. Allt på kartan står på japanska. Jag frågar folk på vägen vilket håll jag ska gå åt. Jag går. Och går. Och frågar och går. När jag kommer in i fancy blocks Aoyama inser jag att här brottas man inte. Här har varumärken, som Prada och Louis Vuitton, byggt sina extravaganta flagship stores. Och det är när jag liksom känner mig lite uppgiven, som jag ser ett ansikte jag känner igen. Men jag kan inte placera det och tänker "Yeah right, som om jag skulle känna igen någon i en stad med närmare 13 miljoner invånare". Han ser mig, men vänder blicken och är på väg att passera när jag ändå känner mig tvungen att stoppa honom.

Jag visar honom kartan och säger "AACC-sportsclub, you know where it is?". Han tittar på mig och sedan på kartan och försöker förstå. "AACC...you?", frågar han mig. Jag nickar. "Me train AACC", säger han och sätter handflatan mot sitt bröst. "Oh, you train over at AACC?", frågar jag för att försäkra mig om att jag har förstått honom rätt. "Yes...me Kaol Uno", svarar han. Plötsligt känns det, som när man träffar en riktigt god vän, man inte sett på väldigt länge. Ni måste förstå att Kaol Uno är en av Japans högst rankade nationella och internationella fighter inom kampsport (mixed martial arts). Om någon månad åker han över till USA för att medverka i deras största event. Det känns naturligtvis overkligt att träffa någon på en gata i Tokyo, som man har sett ett antal matcher med på TV. Dessutom när jag själv råkar leta efter hans klubb. "13 million people and I meet you in the middle of Tokyo!", säger jag med ett leende.

Han tar upp sin telefon och ringer till AACC. Jag får tala med Abe-san, som är president på klubben. Han talar bra engelska. Jag förklarar för Abe-san att jag råkat träffa Kaol Uno på gatan och att jag letar efter klubben. "Somebody´s having a good day, huh", säger Abi över telefon. "Yeah, me", svarar jag. Kaol Uno visar mig vägen till sin bil och kör mig över till klubben. Det tar 40 minuter. Det säger hur off tracks jag var och hur bra den kartan var.

Abe-san visar mig runt i faciliteterna. Klubben ligger i Golds gyms kända lokaler. Det är pretty luxary. De har en komplett avdelning för styrketräning, en kortare löpbana, sandsäckar och gott om utrymme med mattor för att brottas. Abe frågar mig hur många gånger jag tänker träna. "Maybe ten times", säger jag. "It´s okay, no charge for you". Arigato gånger tio. Jag skriver in mig och byter om. Idag är det jiu-jutsu på schemat. De andra har gi-dräkt. Jag har linne och tighta shotõ-shorts. Vi kör några basala övningar innan vi brottas fritt. Jag får en rejäl armbåge på hakan och märker hur groggy jag blir och samtidigt hur jag övat in en reflex att inte reagera när det händer. Vi brottas vidare. När ronden är slut och jag ställer mig upp har jag lite svårt att lokalisera vad som är vad i rummet. Men what the hell, jag lägger mig och brottas nästa rond. Jag hinner precis avsluta passet med en triangelchoke. Sweet.

På träningspasset träffar jag Ben från England. Han, som många andra unga invandrare i landet, undervisar i engelska. Han talar mycket om de negativa aspekterna och skillnaderna han ser. Han menar att japaner inte har något intresse av att resa till andra delar av världen eller andra delar av Japan för den delen. Det är inte den bilden jag har av japaner och tänker på alla japaner med sina kameror man ser runt om i världen. "We know Japan as a high-tech country and it is, but in the same time...", fortsätter han och förklarar att samhället har svårt att anpassa sig när det t.ex. kommer till att tänka miljövänligt eller anpassa sig för andra världsliga situationer. "But, anyways, I like the country, afterall I did move here.", avslutar han. Ben frågar mig var jag bor. "No where, right now", svarar jag. Han blir förvånad.

Jag tackar Abe-san för träningen, duschar och tar min packning och går mot tunnelbanan. Lets do Shinjuku. Alla kvarter här verkar ha två sidor. Business vs Commercial Neon Leisure. Jag hamnar på ett capsule inn i Neon Leisure. Jag kastar in packningen i mitt gryte. Det är tre saker jag vill nu, ta mig bort från Neon Leisure, få i mig en stor skopa mat och dricka en bytta öl.

Jag beger ut för att söka upp området Golden Gai. Jag letar. Men det verkar vara dolt under ytan. I look forever. Ännu en gång är jag på väg att ge upp, när en japansk businessman kommer fram till mig och frågar om jag behöver hjälp. Yes i do. Han frågar om jag har telefonnumret. Han ringer stället flera gånger om, eftersom han själv har svårt att hitta var det ligger. Vi hittar Golden Gai. Området består av riktigt små mysiga barer, nästan alla med stängda dörrar. Man kan kika in i de små fönstrena. Till slut står vi utanför en stängd dörr utan text. Där är det.

Jag öppnar dörren. Det är en liten trång trappa upp. Jag går sakta upp i det mörka utrymmet. Baren rymmer kanske åtta personer. När jag stiger in sitter fyra personer i det trånga och intima rummet. Alla blir helt tysta, inklusive bartendern. De tittar på mig med stora ögon. "So, this is a small place", är det första jag säger. De skrattar. Två av dem är japaner. Två av dem kommer från Kanada. Som mat får jag nöja mig med lite bröd och ost. Men jag får i mig en efterlängtad öl och gott sällskap den kvällen. Några timmar och ett glas chilisaké senare kryper jag in i min capsule.

Oyasumi nasai Japan. Imorgon beger jag mig till Yoyogi-park och fancy Aoyama.

från fishmarket till future bay till fleshmarket

Tsukiji Market är livlig. Det är fullt med ständer, fiskgubbar och massa fordon, som transporterar fisk och skaldjur. Vi ser havsdjur, som vi aldrig sett förut. En del håller man fortfarande levande. En del tänker jag "WTF?! Kan man verkligen äta det där odjuret och överleva?!".

J/J är hungriga. Jag förstår dem. Vi passerar fiskmarknaden och tar oss in bland sashimi- och sushibodarna. Vi beställer sju bitar. Det är mer färgrikt och smakar förstås rå fisk, fast mer distinkt. Det blir så när transportsträckan av råvaran bara är några meter från dörren.

Mätta och belåtna tar vi oss därifrån till fots över till bukten Odaiba i Tokyo Bay. Det är en riktigt varm dag. På vägen gör vi ett pitstop i Ariake Tennis Park. J/J tar en tupplur. Jag vandrar runt och fotograferar. Arkitekturen i Odaiba är excentrisk och futuristisk. Flera kommersiella aktörer, t.ex. Sony, Fuji och Toyota, har byggt sina egna enorma showrooms. Man kan testa och se de mest underliga manickerna och gadgets. Det är family entertainment. Vi sätter oss på den konstlade sandstranden och har picnic. Det känns nästan som att befinna sig i en film. Jag leker med tanken att en scenograf har byggt upp hela stadsdelen och fantiserar ihop en reklamfilm i huvudet. Ni vet en sån där propagandafilm från 50-talet, med en hurtig röst, som framställer Tokyo Bay Area, som en familjeutopi. Innan vi lämnar Utopia stannar vi till på National Museum of Emerging Science and Innovation. Museet är som det låter, men jag är så trött att jag lägger mig på en soffa femton minuter innan de stänger och återhämtar lite sömn. Nog av future bay. Vi åker tillbaka med det förarlösa tåget Monorail över broarna. Linjen är privatägd och ger en spektakuär vy över staden.

Tillbaks till verkligheten. Shibuya. Hachikõ square. Vi letar oss fram till Toriyoshi Dining. Den är en trappa ner och känns väldigt japansk. Lummig belysning. Sorl. Ett perfekt ställe att ta med sin dejt till. Vilket flera japaner faktiskt verkar ha gjort. Vi beställer flera olika rätter och delar med oss. Japansk tapas kan man kalla det. Jag sveper min första öl. Vi spejar runt på paren och kan märka att det verkar vara sedenligt att mannen ger kvinnan en present. Och att kvinnan gärna kan uppfostra mannen, t.ex. genom att putta ner armbågarna från bordskanten. Några öl senare och vi står på gatan. Vi diskuterar om vi ska checka in på capsule hotel eller gå vidare. Det slutar med att vi låser in packningen i förvaringsskåp nere vid stationen och byter om i en fotoautomat. Japanerna får sig ett gott skratt. Vi vandrar runt bland neonlabyrinter och får i oss ett och annat glas och sjunger naturligtvis på någon kareokebar. Slutligen hamnar vi på Insomnia Lounge. Baren är röd, cozy, surrealistisk med bra musik och laid back stämning. Den baren hade jag gärna haft runt hörnet hemma i Sverige. Ironiskt nog somnar J/J. Jag lämnar av dem på hotellet. Kram, tack och hej. De ska åka vidare dagen efter.

Jag har fortfarande atmosfären från Insomnia Lounge i mig, så jag börjar vandra vidare i natten. Jag går till Roppongi. Det tar två timmar till Roppongi Crossing. Jag får bad vibes av området. Afrikaner står på var och varannat ställe och försöker sälja på en hooker. Jag planar mig igenom. "You wanna massagé, yes?", viskar kvinnor i örat på mig. "I don´t think so girl.", svarar jag. "Okay, you wann blojo, sex. Thöty minit only faiv thausend. Yeeeeeees!?", försöker hon säga med djup sexig röst. "Noooooooo!", svarar jag med djup sexig röst och de skrattar.

Tunnelbanan börjar gå igen vid fem på morgonen. Jag flyr fleshmarket och tar mig till capsule inn i Shibuya. Jag ber att få låna en kub i några timmar och får betala lite billigare för det. Det är meningen att jag ska vakna tre timmar senare. Men det gör jag inte.

Tokyo Kalejdoskop, love at first sight!

Jag tar ut semester i april. Äntligen. Jag funderar på att resa, men jag vet faktiskt inte riktigt vart. Spontanitet är en känsla av frihet. Av någon anledning faller tankarna på Tokyo. Why not. Jag kollar upp biljetter och tre dagar senare sitter jag på planet.

Flygresan är slow. Dessutom lyckas jag spilla vatten på mig. Jag sitter tolv timmar med blöta byxor, sover dåligt, kanske två timmar och tänker att nu blir jag väl sjuk. Men det blir jag inte.

Väl framme i Tokyo tar jag Nex (Narita Express) in till centrum. Det tar nästan en timme. På vägen beslutar jag mig för vilken del av staden, som jag ska utgå från. Det blir stadsdelen Shibuya. Den är känd för sin stora vägkorsning Hachikõ square. Shibuya-station är stor och jag blir till och med tvungen att fråga efter vägen ut. Och utanför står en enorm folkmassa. Jag ställer mig lite vid sidan av för att inhalera hela upplevelsen av blinkande neonskyltar, byggnader med projicerad reklam, skyskrapor och alla människor. Allt liv. All rörelse. Alla färger. Allt ljud. All lukt. Tokyo Kalejdoskop, love at first sight.

Det första, som slår mig, är hur de lyckas krama ur så mycket konformitet ur kaos. Det är som att se en dansföreställning utspela sig mitt på gatan. Grönt ljus för bilarna, som har tre filer nord och syd. Rött och sedan samma sak för trafik åt väst och öst. Rött och stopp. Grönt ljus för fem övergångsställen och alla går samtidigt, i snabb takt mot mitten för att sedan passera varandra och gatan. The Hachikõ Show börjar om på nytt.

Det visar sig att Japaner är sämre på engelska än jag trodde. Jag frågar en och annan efter ett capsule hotel i området, men ingen förstår vad jag menar och skakar bara på huvudet. Jag sätter mig på ett café, hoppas kunna fråga personalen. Pointless. Jag frågar två killar vid bordet bredvid. De försöker verkligen hjälpa, men det resulterar inte i något. Men så råkar jag höra ett gäng japaner, som faktiskt pratar väldigt bra engelska. Jag går över och det visar sig att det är fyra nyexaminerade studenter, som har en reunion. De säger unisont "Aaaaaah!", när jag berättar att jag är från Sverige, och "Ååååååh!" när jag dessutom förklarar att jag reser mol alena utan någon guidning. De skrattar fascinerat när jag säger att jag letar efter ett capsule hotel. En av tjejerna tar upp sin mobil och surfar fram ett capsule inn i närheten. Sedan reser de sig, betalar och följer mig hela vägen till receptionen.

Capsule hotels är väldigt speciella. Orsaken till att de finns är att många, som arbetar i Tokyo, inte hinner åka hem innan sista tunnelbanan avgår och tar då i stället in på ett capsule hotel. För att checka in, måste jag först ta av mig skorna, skriva in mig och betala för rummet i en automat. Sedan får jag en nyckel till ett skåp för att låsa in skorna. Capsules kan liknas vid små rektangulära plastkuber, där man antingen kan ligga raklång eller sitta upp i. I minikuben finns kudde, täcke, pyjamas, tv och en alarmklocka. That´s it. Som tur är har jag ingen direkt klaustrofobi. Jag kastar in mina saker och tar en vända runt Shibuya. Runt tolv är jag trött, så jag kryper in min plastkub för att vila ögonen. Jag vaknar upp när jag hör svenska röster. Jag kryper ut. Det är Jon och Johan (J/J) från Uppsala. Vi byter några ord och sedan frågar de om jag ska följa med på fiskmarknaden Tsukiji Market kl 5 på morgon. "Sure thing, sleep tight", svarar jag och drar ner den tunna vävmarkisen.

Den natten sover jag två timmar. Det är folk, som snarkar, pratar i sömnen och slår i väggarna. Jag försöker somna om. Men det är menlöst. Till slut tar jag min tripod och kamera och går ner till The Hachikõ Show, som vid det här laget har haft sin sista föreställning för dagen. Jag tar några bilder och pratar med främlingar. Strangers in the night. När klockan börjar närma sig fem tar jag mig upp till mitt capsule inn igen. Jag kommer precis när J/J drar upp sina markiser. "Let´s go fishhunting!", säger jag som morgonhälsning.

på andra sidan Visbys ringmur väntar ekvationen för vänskapsfaktorn...

Jag vaknar i ett hyperstadie och kan inte somna om. Klockan är tio i tre på morgonen. Så, va fan, jag väcker min laptop och pluggar in hörlurarna. "On and On" med Friska Viljor börjar spela. Jag nickar i takt med huvudet, slår fötterna mot varandra, spelar lufttrummor och skrattar invärtes när tankarna blir retroaktiva. Det har blivit dags att skriva på bloggen.

Jag har förstås farit rike runt igen. Från Umeå till Gotland. Men det var vistelsen på Gotland som avvek. Det är något speciellt med Visby. Ett autentiskt sagoland med en 11 meter hög ringmur. Medan vi flyger in mot ön och jag blickar ner mot vattnet händer något i magen. Först tror jag att det är luftgropar, men det visar sig bara vara vyn inför landningen; det smaragdgröna vattnet, kustlinjen, de runda stenarna, det gröna gräset, kontrasterna och känslan av atmosfären. När vi stiger av planet stannar jag upp, blickar ut över fältet och blir ståendes där i några minuter. Jag älskar flygfält och skulle kunna spendera en hel dag med att bara titta på flyg, som landar och stiger.

När jag ankommer till kunden blir jag förvånad hur blygsamt jag blir bemött av personalen. "Men ähh whatever", tänker jag, och springer upp två trappor till JD 'the owner' och hans fru. Vi reder ut vad jag ska göra och i vilken ordning. Jag jobbar på och låter personalen acklimatisera sig till min närvaro. Först leker jag svensk och frågar formella frågor för att bryta isen. Sedan börjar jag involvera dem i mitt projekt och delegerar uppgifter till dem för att vi gemensamt ska uppnå ett mål. Senare kommer JD förbi och frågar om jag vill följa med och spela fotboll på kvällen. Jag tackar naturligtvis ja med entusiasm!

Jag blir upphämtad av JD vid hotellet och vi åker ut till ett stort fält, som delas med Gotlands ambulanshelikopter. Roterbladen börjar vina och så snart den lyft och jag vinkat av den, blåser domaren i visselpipan. Det är avspark och jag blir positionerad som vänsterback. Jag springer upp och ner och låter det bli till min egen intervallträning. Jag byter av med avbytarna så lite som möjligt. Bollsport är inte min starka sida, men jag räddar ett mål och blir uppskattad därefter. Även om vi förlorar matchen, skulle jag gärna spelat en match till.

Dagen efter blir jag utbjuden av JD och hans familj. Han har fyra söta troll, som är fulla i fan. De påminner om mig som barn. Efter middagen fortsätter vi jobba och blir klara först vid midnatt. Sista dagen känner jag något slags vemod över att lämna Gotland. Jag vill inte. Och det verkar inte personalen heller vilja. Men jag tackar för mig och ringer taxi. Innan jag lämnar byggnaden erbjuder JD´s syster mig gratis boende i hennes hus om jag kommer och hälsar på. Min mobil piper till precis före jag ska stiga på planet. Jag kollar av den och ser att det är ett sms från en av personalen, som ska sluta från jobbet om några dagar. Hon skriver att jag måste kika förbi hennes nya jobb om jag kommer tillbaka till Gotland.

I planet på vägen hem tittar jag ut över havet, funderar och fastställer. Visst har jag ett jobb där jag utför konkreta uppgifter. Men om du kan tillföra något mer skapar du ett personligt band med främlingar på kortare tid. Jag bestämmer mig för att applicera ekvationen för vänskapsfaktorn på någon jag känner för att se vad det kan medföra.

Dagen efter ringer jag min bror och frågar om de behöver hjälp på den italienska krogen han jobbar på. Jag får "Benvenuto!" som svar.

ibland är livet som att åka berg&dalbana med ögonbindel...

Long time, no shit. Jag har hunnit passera Helsingborg, Köpenhamn, Lund, Aalborg, Ronneby och haft två veckor semester, sedan jag skrev förra gången.

Visst är det lustigt hur saker och ting inte blir som man tror. Ibland är det som att åka berg&dalbana med ögonbindel. Man känner att man åker uppåt, men vet inte när det vänder. Jag älskar hur livet presenterar saker för mig och hur jag försöker ta tag i det på bästa sätt. Det är äventyr på bananskal.

PÅ HAMNKROGEN PUSTAR CHEFEN UT
Redan tre dagar efter min förra blogg träffar jag min chef. Han sätter sig i bilen och färdas i evigheter för att tala med mig i några få timmar. Vi går till en finare hamnkrog. Jag älskar lukten av havsluft och ljudet från måsarna. Saker och ting blir inte som han tror. Han pustar ut när han inser att jag inte har bestämt möte för att säga upp mig. I stället uppskattar han mitt synsätt när jag talar i termer om kommunikation på olika plan. Han förstår syftet med mötet (från effektiv kommunikation i problemlösning till blickfånget på företagets resurser).

Det slutar med att han vill att jag tar med någon och går ut på en av de finare krogarna i Stockholm och äter på företagets bekostnad. Jag ler och tackar, men förklarar att det här mötet täcker mitt behov. Han insisterar och jag nickar. Check please och vidare til Lund för att jobba och hälsa på my buddy Macke.

JAG DELAR UT SLAPSTICKS HALVNAKEN
Underbara semester. Massagekursen på Naprapathögskolan börjar veckan efter. Det är visst bara jag som läser kursen för utvecklings skull. Alla de andra läser den för att öka sina chanser att komma in på den fyra år långa naprapatutbildningen i höst.

Det är en annorlunda känsla att sätta sig bakom skolbänken igen, men damn, funny shit. Till en början känns det rätt udda att vara halvnakna inför varandra och känna på varandras kroppar. Men ganska snabbt går det över till att bli helt naturligt. Jag delar ut slapsticks och vi umgås broderligt och systerligt. Mattias från kursen hänger med till gymmet och visar mig funktionell träning, det är heavy stuff. Oscar är amerikansk fotbollsspelare, en minotaur, och jag försöker naturligtvis brotta ner honom vid varje tillfälle som ges. Ida är den småländska Napoleon, som häller brännvin i sportflaskan när vi ska ses i Humlegården. Vi har svetsaren från Oscarshamn, vars far vill att han tar över familjeföretaget. Vi har bartendern, vars kroppshållning är som en orangutang, och som tröttnat på allt stök och bök i branschen. Vi har stockholmaren som brytit upp med sin sambo, som ska flytta till Värmland och som blir småförälskad i en av de norska klasskamraterna...och vidare...

På kursen känner vi efter ben och muskler och försöker uttala de latinska namnen. Det vankas teoretiska prov och det skapar nervositet i klassen. Jag hade egentligen inga direkta förväntningar på kursen. Men det blev verkligen bättre än jag kunde tro. Diplomerad massör, here I am =]

DAMN, I WISH THAT WAS ME!
Mitt under semestern flyger jag till Aalborg. Företaget ses för att dess resurser ska komma varandra närmre. Alla är spända av förväntningar och resultatet blir långt över. Vi hamnar på en militäranläggning och de beslagtar våra ägodelar. Vi byter om till enhetlig klädsel och delas upp i grupper. Ända fram till midnatt får vi utöva kommunikativa övningar. I love it.

Dagen efter väcks vi klockan fyra på morgonen, slussas in i en lastbil och körs iväg. Det första vi får göra är att sätta på oss en sele, klättra upp i ett högt torn och kasta oss ut från det. Det går emot den mänskliga naturen att genomföra ett sådant dåd. Men efteråt känns det underbart (I never pee in my pants).

En av arbetskamraterna röstas fram till en god medarbetare. Som belöning får han vara med och inviga den stora internationella flygshowen, som pågår samtidigt. Han och några fallskärmsjägare hoppar in i en ofantlig militärhelikopter och färdas 3500 meter upp i luften och hoppar sedan ut inför över 100 000 åskådare. Damn, i wish that was me, men jag är glad att han får genomföra det. Jag har trots allt hoppat en gång (check youtube folks).

MONSUNREGNET HAR KOMMIT TILL SVERIGE
Semestern tar slut och jag börjar jobba igen. Det visar sig vara ett misstag att ta tåget ner till Ronneby. Marken har blivit så underminerad av allt regn att tåget får tas ur bruk på vägen. Jag ler för mig själv när jag hör förstående svenskar säga ”det här var omständligt, men det är ju ingens fel att det blir dåligt väder”. Vi skuffas ut från första klass till buss (gäsp vad bekväm man blivit). Det intressanta med mina resor är inte bara att få träffa kunderna och förmedla kunskap. Det intressanta är även alla de människor jag träffar på resans väg. På bussen hamnar jag bredvid en VD för ett expanderande bolag. Jag ser mig själv som en opportunist i god bemärkelse. Jag försöker få ut så mycket information som möjligt. Vi skiljs åt och han ger mig sitt visitkort.

Det är när jag känner mig som mest trött, som himlen öppnar sig. Jag sitter och väntar på sista anslutningen. Det forsar ner som det aldrig gör i Sverige annars, monsunregnet har kommit hit. Alla på perrongen skrattar av något så ovanligt. En grabb på perrongen hoppar ut i regnet. Han sträcker ut händerna och räcker ut tungan. Jag har god lust att följa i hans spår när kunden, som jag är på väg till, ringer och frågar hur min resa går. Till slut kommer jag fram. Sveriges södra landskap översvämmas än mer under natten. Den nationella infrastrukturen krackelerar, så jag bestämmer mig för att boka av tågbiljetten och ta flyget hem. Efter ett glas vin och några luftgropar ovanför böljande moln landar jag i Stockholm. Home sweet home.

Damn, ibland är livet verkligen som att åka berg&dalbana med ögonbindel.

hell sure breaks loose, but i´ve got sweet memories

Just nu går Lukin med Pearl Jam varm på min mp3-spelare. En minut Lukin i 200 heartbeats per minute. Det känns som att den representerar mitt sätt att leva på sistone. När jag tänker på det, har jag sovit hemma i min egen säng två gånger den senaste månaden;

SWEET MEMORIES
Upp i ottan och tåget ner till Malmö. Min kollega, René, från Danmark står utanför centralstation och väntar på mig i bilen. Det känns bra att presentera min värld för honom, hur jag jobbar med våra kunder i Sverige, vad som sker i kommunikationen så fort jag träder in i rummet. Vi omfamnas av sol och efter jag har varit och tränat firar vi med mat på lyxkrogen Lemongrass och vin på Lilla torg. Det är intressant hur jag vaknar upp bakfull, trött och illamående, med en knackning på dörren och switchar om när jag ska hålla utbildning. No problemas. Vi avslutar dagen på Lilla torg. Tredje dagen blir vi klara och min kollega åker hem. Jag slår en signal till en buddy och en timma senare möter Macke upp mig på café iN. Han tar mig avsides och visar mig Malmös riktiga jag; Malmö Multikulti (M&M). Sweet gsus. Först hamnar vi på Möllevångstorget med en öl i hand. Sedan ett stenkast bort med två chinapinnar i handen på Ha Noi, en schysst vietnamesisk krog. Några regndroppar faller och vi söker skydd hos hans bror Simme, dokumentärfilmaren. Det är som att jag upplever fem utekvällar på en och samma natt. Vi sippar vin och jag frågar Simme hur det kom sig att han började filma och han berättar ”jag köpte en kamera och började filma”. Jag älskar avklädda svar, förenklingar som förklarar varför en människa har lyckats och jag förstår varför min mor alltid har proklamerat förenkling. Jag får med mig en cdskiva och jag och my buddie Macke hoppar in i en taxi och hamnar på Lilla torg. Regnet öser ner. Vi sätter oss bredvid två okända, jag höjer mitt glas och säger något i stil med ”ärade vänner, det är synd att det alltid ska dröja så länge innan vi ses”. Skål. De skrattar. De håller med. Compadres. Sista sekund och vi hinner med tåget till Lund. Vi blir hungriga. Macke fipplar pancakes.

Dagen efter fyller mammi år. Jag gör ett spontant besök till mina föräldrar. Jag älskar att träffa dem. De blir lyckliga av att träffa mig. Pappi lagar saltimbocka med vördnad och det smakar därefter. Allt de lagar smakar så genuint och naturligt. Vi dricker champagne och vin och paradoxalt nog pratar vi om livskvalité genom att tala om döden. Jag sover gott.

Dagen efter tar jag ett morgontåg till Stockholm. Det är försenat och jag missar anknytningen och får ta nästa tåg. På vägen tittar jag på Simmes dokumentär (cdskivan jag fick), sweet memories garden center. Den är cool as hell. Två buddies i Sydafrika har precis kommit ut från fängelset. De har levt det hårda livet enkelt genom att rikta en pistol mot en bilägare, stjäla bilen för att fem minuter senare få cash rätt ner i fickan och röka på. En av männens stora dröm är att öppna en blomsterbutik. Sydafrika skildras och man får följa männens väg från det ena till det andra.

Tåget är försenat. Hem, ta en dusch och hem till Jenny. Jag blir försenad. Camilla och Jenny sitter med välkomstdrink i handen. De häller upp till mig och vi skålar. Jenny har lagat riktigt god sommarmat. Jag kraschar på soffan. Vaknar. Upp. Hem. Fixa. Hem till Björn. Jag älskar hans akvarie. Den matchar honom så perfekt. Jag önskar han kunde sätta koppel på det och gå ut och vandra med dem. Hem. I Säng. Upp. Sparring med Frida. Hem. Packa. Träffa Daniel. Två öl på Medis, absinth på Rival, en skymt av ägaren Benny från Abba och jag måste kasta in handduken. Upp i ottan imorgon igen.

HELL BREAKS LOOSE
Hell does breake loose. Jag vaknar tidigt. Beställer taxi i god tid. Jag väntar. Ingen taxi. Jag ringer och frågar var min taxi är; de säger ”vi har försökt ringa dig och meddela att vi inte hinner hämta upp dig. vi har ingen taxi i närheten.”. Jag förklarar att det inte kan stämma eftersom min telefon har varit på hela tiden och jag inte har något mottaget eller missat samtal på den. De ursäktar och säger att de kan skicka en ny bil. Jag inser att jag kommer missa tåget. Jag förklarar att jag får hänvisa mig själv till ett pålitligare taxibolag i framtiden och börjar gå mot tunnelbanan med siktet inställt på att jag ska lösa situationen. Det ringer på telefonen och en taxichaufför ursäktar sig och säger att han snart är framme. Jag förklarar att det är lite sent för taxi, men lotsar honom till tunnelbanan för att möta upp mig. Jag hoppar in, han trycker foten i botten och kör mot rött. Jag känner hur jag sprider bestämd energi av missnöje och jag märker hur han uppfattar det. Jag förklarar situationen. Han ringer trafikledaren och jag talar med henne. 10 minter senare stannar taxin vid centralstation och taxibolaget betalar för resan, bokar om och betalar min tågbiljett till Halmstad. Dominoeffekten träder i kraft. Tåget är försenat och likaså resten av mina förbindelser. Jag anländer till kunden 4 timmar försent.

Dagen efter håller jag utbildning. Jag noterar hur telefonen konstant ringer under tiden. Någon timma senare reagerar min kropp på alla händelser och jag ställs inför en ny situation. Min chef ringer och ber mig om hjälp för att lösa en situation och jag berättar att energin håller på att ta slut. Han förstår det. Helt plötsligt känns det som att jobbet har en choke hold på mig. Alla måsten flashar förbi (konsultationer, utbildningar, installationer, utveckling, support, alla resor, möten, hotellbokningar, administration, kontoret, nyanställningar…) och jag känner verkligen hur jag har hela företagets svenska marknad på mina axlar. Jag slutför mitt jobb. Ett samtal med en god vän och några goda råd senare tar jag tåget vidare till Falkenberg. Jag checkar in på fawlty towers och blir uppassad av basil ("är det här på riktigt?"). Dagen efter ringer min telefon på morgonen. Det är utvecklingsavdelningen, som behöver hjälp på en gång, för en deadline. Jag blir tvungen att hitta tillgång till Internet, mailar utvecklingsavdelningen lösningen sedan skickar jag ett mail till min chef och förklarar att jag märker att det är något som inte står helt rätt till. Han förstår allvaret och ringer. Något senare ringer direktören mig och vi byter några ord. Det lättar. Jag är en erfarenhet rikare. På kvällen tar jag en löptur och morgonen därpå går jag en timme innan frukost. Jag slutför mitt och jobb och går till stationen. På perrongen ringer jag min chef och vi bokar in att vi ska ses i Danmark nästa vecka, gå ut och äta och samtala. Looking forward. Jag gör ett sista samtal till mammi och pappi innan jag sätter mig för att pusta ut.

Tåget är försenat. Väl på tåget berättar konduktören dessutom att ett godståg har spårat ur och att all tågtrafik är inställt mellan Göteborg och Allingsås. När jag anländer till Göteborg beslutar jag mig för att boka om biljetten och ta ett tåg dagen efter på morgonen. Jag plingar ett samtal, hoppar in i en taxi, stannar till vid pizzerian och går sista biten till min buddy Lejonhjärta. Vi chillar, spelar gitarr, sjunger, pratar om allt möjligt, allt för sent och somnar till slut.

Upp i ottan. In i taxi. På tåget. Äntligen ett tåg som inte är försenat. Äntligen på väg till Stockholm. iExhale sweet memories på bloggen =] Ska bli skönt att komma hem...