ibland är livet som att åka berg&dalbana med ögonbindel...

Long time, no shit. Jag har hunnit passera Helsingborg, Köpenhamn, Lund, Aalborg, Ronneby och haft två veckor semester, sedan jag skrev förra gången.

Visst är det lustigt hur saker och ting inte blir som man tror. Ibland är det som att åka berg&dalbana med ögonbindel. Man känner att man åker uppåt, men vet inte när det vänder. Jag älskar hur livet presenterar saker för mig och hur jag försöker ta tag i det på bästa sätt. Det är äventyr på bananskal.

PÅ HAMNKROGEN PUSTAR CHEFEN UT
Redan tre dagar efter min förra blogg träffar jag min chef. Han sätter sig i bilen och färdas i evigheter för att tala med mig i några få timmar. Vi går till en finare hamnkrog. Jag älskar lukten av havsluft och ljudet från måsarna. Saker och ting blir inte som han tror. Han pustar ut när han inser att jag inte har bestämt möte för att säga upp mig. I stället uppskattar han mitt synsätt när jag talar i termer om kommunikation på olika plan. Han förstår syftet med mötet (från effektiv kommunikation i problemlösning till blickfånget på företagets resurser).

Det slutar med att han vill att jag tar med någon och går ut på en av de finare krogarna i Stockholm och äter på företagets bekostnad. Jag ler och tackar, men förklarar att det här mötet täcker mitt behov. Han insisterar och jag nickar. Check please och vidare til Lund för att jobba och hälsa på my buddy Macke.

JAG DELAR UT SLAPSTICKS HALVNAKEN
Underbara semester. Massagekursen på Naprapathögskolan börjar veckan efter. Det är visst bara jag som läser kursen för utvecklings skull. Alla de andra läser den för att öka sina chanser att komma in på den fyra år långa naprapatutbildningen i höst.

Det är en annorlunda känsla att sätta sig bakom skolbänken igen, men damn, funny shit. Till en början känns det rätt udda att vara halvnakna inför varandra och känna på varandras kroppar. Men ganska snabbt går det över till att bli helt naturligt. Jag delar ut slapsticks och vi umgås broderligt och systerligt. Mattias från kursen hänger med till gymmet och visar mig funktionell träning, det är heavy stuff. Oscar är amerikansk fotbollsspelare, en minotaur, och jag försöker naturligtvis brotta ner honom vid varje tillfälle som ges. Ida är den småländska Napoleon, som häller brännvin i sportflaskan när vi ska ses i Humlegården. Vi har svetsaren från Oscarshamn, vars far vill att han tar över familjeföretaget. Vi har bartendern, vars kroppshållning är som en orangutang, och som tröttnat på allt stök och bök i branschen. Vi har stockholmaren som brytit upp med sin sambo, som ska flytta till Värmland och som blir småförälskad i en av de norska klasskamraterna...och vidare...

På kursen känner vi efter ben och muskler och försöker uttala de latinska namnen. Det vankas teoretiska prov och det skapar nervositet i klassen. Jag hade egentligen inga direkta förväntningar på kursen. Men det blev verkligen bättre än jag kunde tro. Diplomerad massör, here I am =]

DAMN, I WISH THAT WAS ME!
Mitt under semestern flyger jag till Aalborg. Företaget ses för att dess resurser ska komma varandra närmre. Alla är spända av förväntningar och resultatet blir långt över. Vi hamnar på en militäranläggning och de beslagtar våra ägodelar. Vi byter om till enhetlig klädsel och delas upp i grupper. Ända fram till midnatt får vi utöva kommunikativa övningar. I love it.

Dagen efter väcks vi klockan fyra på morgonen, slussas in i en lastbil och körs iväg. Det första vi får göra är att sätta på oss en sele, klättra upp i ett högt torn och kasta oss ut från det. Det går emot den mänskliga naturen att genomföra ett sådant dåd. Men efteråt känns det underbart (I never pee in my pants).

En av arbetskamraterna röstas fram till en god medarbetare. Som belöning får han vara med och inviga den stora internationella flygshowen, som pågår samtidigt. Han och några fallskärmsjägare hoppar in i en ofantlig militärhelikopter och färdas 3500 meter upp i luften och hoppar sedan ut inför över 100 000 åskådare. Damn, i wish that was me, men jag är glad att han får genomföra det. Jag har trots allt hoppat en gång (check youtube folks).

MONSUNREGNET HAR KOMMIT TILL SVERIGE
Semestern tar slut och jag börjar jobba igen. Det visar sig vara ett misstag att ta tåget ner till Ronneby. Marken har blivit så underminerad av allt regn att tåget får tas ur bruk på vägen. Jag ler för mig själv när jag hör förstående svenskar säga ”det här var omständligt, men det är ju ingens fel att det blir dåligt väder”. Vi skuffas ut från första klass till buss (gäsp vad bekväm man blivit). Det intressanta med mina resor är inte bara att få träffa kunderna och förmedla kunskap. Det intressanta är även alla de människor jag träffar på resans väg. På bussen hamnar jag bredvid en VD för ett expanderande bolag. Jag ser mig själv som en opportunist i god bemärkelse. Jag försöker få ut så mycket information som möjligt. Vi skiljs åt och han ger mig sitt visitkort.

Det är när jag känner mig som mest trött, som himlen öppnar sig. Jag sitter och väntar på sista anslutningen. Det forsar ner som det aldrig gör i Sverige annars, monsunregnet har kommit hit. Alla på perrongen skrattar av något så ovanligt. En grabb på perrongen hoppar ut i regnet. Han sträcker ut händerna och räcker ut tungan. Jag har god lust att följa i hans spår när kunden, som jag är på väg till, ringer och frågar hur min resa går. Till slut kommer jag fram. Sveriges södra landskap översvämmas än mer under natten. Den nationella infrastrukturen krackelerar, så jag bestämmer mig för att boka av tågbiljetten och ta flyget hem. Efter ett glas vin och några luftgropar ovanför böljande moln landar jag i Stockholm. Home sweet home.

Damn, ibland är livet verkligen som att åka berg&dalbana med ögonbindel.