hell sure breaks loose, but i´ve got sweet memories

Just nu går Lukin med Pearl Jam varm på min mp3-spelare. En minut Lukin i 200 heartbeats per minute. Det känns som att den representerar mitt sätt att leva på sistone. När jag tänker på det, har jag sovit hemma i min egen säng två gånger den senaste månaden;

SWEET MEMORIES
Upp i ottan och tåget ner till Malmö. Min kollega, René, från Danmark står utanför centralstation och väntar på mig i bilen. Det känns bra att presentera min värld för honom, hur jag jobbar med våra kunder i Sverige, vad som sker i kommunikationen så fort jag träder in i rummet. Vi omfamnas av sol och efter jag har varit och tränat firar vi med mat på lyxkrogen Lemongrass och vin på Lilla torg. Det är intressant hur jag vaknar upp bakfull, trött och illamående, med en knackning på dörren och switchar om när jag ska hålla utbildning. No problemas. Vi avslutar dagen på Lilla torg. Tredje dagen blir vi klara och min kollega åker hem. Jag slår en signal till en buddy och en timma senare möter Macke upp mig på café iN. Han tar mig avsides och visar mig Malmös riktiga jag; Malmö Multikulti (M&M). Sweet gsus. Först hamnar vi på Möllevångstorget med en öl i hand. Sedan ett stenkast bort med två chinapinnar i handen på Ha Noi, en schysst vietnamesisk krog. Några regndroppar faller och vi söker skydd hos hans bror Simme, dokumentärfilmaren. Det är som att jag upplever fem utekvällar på en och samma natt. Vi sippar vin och jag frågar Simme hur det kom sig att han började filma och han berättar ”jag köpte en kamera och började filma”. Jag älskar avklädda svar, förenklingar som förklarar varför en människa har lyckats och jag förstår varför min mor alltid har proklamerat förenkling. Jag får med mig en cdskiva och jag och my buddie Macke hoppar in i en taxi och hamnar på Lilla torg. Regnet öser ner. Vi sätter oss bredvid två okända, jag höjer mitt glas och säger något i stil med ”ärade vänner, det är synd att det alltid ska dröja så länge innan vi ses”. Skål. De skrattar. De håller med. Compadres. Sista sekund och vi hinner med tåget till Lund. Vi blir hungriga. Macke fipplar pancakes.

Dagen efter fyller mammi år. Jag gör ett spontant besök till mina föräldrar. Jag älskar att träffa dem. De blir lyckliga av att träffa mig. Pappi lagar saltimbocka med vördnad och det smakar därefter. Allt de lagar smakar så genuint och naturligt. Vi dricker champagne och vin och paradoxalt nog pratar vi om livskvalité genom att tala om döden. Jag sover gott.

Dagen efter tar jag ett morgontåg till Stockholm. Det är försenat och jag missar anknytningen och får ta nästa tåg. På vägen tittar jag på Simmes dokumentär (cdskivan jag fick), sweet memories garden center. Den är cool as hell. Två buddies i Sydafrika har precis kommit ut från fängelset. De har levt det hårda livet enkelt genom att rikta en pistol mot en bilägare, stjäla bilen för att fem minuter senare få cash rätt ner i fickan och röka på. En av männens stora dröm är att öppna en blomsterbutik. Sydafrika skildras och man får följa männens väg från det ena till det andra.

Tåget är försenat. Hem, ta en dusch och hem till Jenny. Jag blir försenad. Camilla och Jenny sitter med välkomstdrink i handen. De häller upp till mig och vi skålar. Jenny har lagat riktigt god sommarmat. Jag kraschar på soffan. Vaknar. Upp. Hem. Fixa. Hem till Björn. Jag älskar hans akvarie. Den matchar honom så perfekt. Jag önskar han kunde sätta koppel på det och gå ut och vandra med dem. Hem. I Säng. Upp. Sparring med Frida. Hem. Packa. Träffa Daniel. Två öl på Medis, absinth på Rival, en skymt av ägaren Benny från Abba och jag måste kasta in handduken. Upp i ottan imorgon igen.

HELL BREAKS LOOSE
Hell does breake loose. Jag vaknar tidigt. Beställer taxi i god tid. Jag väntar. Ingen taxi. Jag ringer och frågar var min taxi är; de säger ”vi har försökt ringa dig och meddela att vi inte hinner hämta upp dig. vi har ingen taxi i närheten.”. Jag förklarar att det inte kan stämma eftersom min telefon har varit på hela tiden och jag inte har något mottaget eller missat samtal på den. De ursäktar och säger att de kan skicka en ny bil. Jag inser att jag kommer missa tåget. Jag förklarar att jag får hänvisa mig själv till ett pålitligare taxibolag i framtiden och börjar gå mot tunnelbanan med siktet inställt på att jag ska lösa situationen. Det ringer på telefonen och en taxichaufför ursäktar sig och säger att han snart är framme. Jag förklarar att det är lite sent för taxi, men lotsar honom till tunnelbanan för att möta upp mig. Jag hoppar in, han trycker foten i botten och kör mot rött. Jag känner hur jag sprider bestämd energi av missnöje och jag märker hur han uppfattar det. Jag förklarar situationen. Han ringer trafikledaren och jag talar med henne. 10 minter senare stannar taxin vid centralstation och taxibolaget betalar för resan, bokar om och betalar min tågbiljett till Halmstad. Dominoeffekten träder i kraft. Tåget är försenat och likaså resten av mina förbindelser. Jag anländer till kunden 4 timmar försent.

Dagen efter håller jag utbildning. Jag noterar hur telefonen konstant ringer under tiden. Någon timma senare reagerar min kropp på alla händelser och jag ställs inför en ny situation. Min chef ringer och ber mig om hjälp för att lösa en situation och jag berättar att energin håller på att ta slut. Han förstår det. Helt plötsligt känns det som att jobbet har en choke hold på mig. Alla måsten flashar förbi (konsultationer, utbildningar, installationer, utveckling, support, alla resor, möten, hotellbokningar, administration, kontoret, nyanställningar…) och jag känner verkligen hur jag har hela företagets svenska marknad på mina axlar. Jag slutför mitt jobb. Ett samtal med en god vän och några goda råd senare tar jag tåget vidare till Falkenberg. Jag checkar in på fawlty towers och blir uppassad av basil ("är det här på riktigt?"). Dagen efter ringer min telefon på morgonen. Det är utvecklingsavdelningen, som behöver hjälp på en gång, för en deadline. Jag blir tvungen att hitta tillgång till Internet, mailar utvecklingsavdelningen lösningen sedan skickar jag ett mail till min chef och förklarar att jag märker att det är något som inte står helt rätt till. Han förstår allvaret och ringer. Något senare ringer direktören mig och vi byter några ord. Det lättar. Jag är en erfarenhet rikare. På kvällen tar jag en löptur och morgonen därpå går jag en timme innan frukost. Jag slutför mitt och jobb och går till stationen. På perrongen ringer jag min chef och vi bokar in att vi ska ses i Danmark nästa vecka, gå ut och äta och samtala. Looking forward. Jag gör ett sista samtal till mammi och pappi innan jag sätter mig för att pusta ut.

Tåget är försenat. Väl på tåget berättar konduktören dessutom att ett godståg har spårat ur och att all tågtrafik är inställt mellan Göteborg och Allingsås. När jag anländer till Göteborg beslutar jag mig för att boka om biljetten och ta ett tåg dagen efter på morgonen. Jag plingar ett samtal, hoppar in i en taxi, stannar till vid pizzerian och går sista biten till min buddy Lejonhjärta. Vi chillar, spelar gitarr, sjunger, pratar om allt möjligt, allt för sent och somnar till slut.

Upp i ottan. In i taxi. På tåget. Äntligen ett tåg som inte är försenat. Äntligen på väg till Stockholm. iExhale sweet memories på bloggen =] Ska bli skönt att komma hem...