Tokyo Kalejdoskop, love at first sight!

Jag tar ut semester i april. Äntligen. Jag funderar på att resa, men jag vet faktiskt inte riktigt vart. Spontanitet är en känsla av frihet. Av någon anledning faller tankarna på Tokyo. Why not. Jag kollar upp biljetter och tre dagar senare sitter jag på planet.

Flygresan är slow. Dessutom lyckas jag spilla vatten på mig. Jag sitter tolv timmar med blöta byxor, sover dåligt, kanske två timmar och tänker att nu blir jag väl sjuk. Men det blir jag inte.

Väl framme i Tokyo tar jag Nex (Narita Express) in till centrum. Det tar nästan en timme. På vägen beslutar jag mig för vilken del av staden, som jag ska utgå från. Det blir stadsdelen Shibuya. Den är känd för sin stora vägkorsning Hachikõ square. Shibuya-station är stor och jag blir till och med tvungen att fråga efter vägen ut. Och utanför står en enorm folkmassa. Jag ställer mig lite vid sidan av för att inhalera hela upplevelsen av blinkande neonskyltar, byggnader med projicerad reklam, skyskrapor och alla människor. Allt liv. All rörelse. Alla färger. Allt ljud. All lukt. Tokyo Kalejdoskop, love at first sight.

Det första, som slår mig, är hur de lyckas krama ur så mycket konformitet ur kaos. Det är som att se en dansföreställning utspela sig mitt på gatan. Grönt ljus för bilarna, som har tre filer nord och syd. Rött och sedan samma sak för trafik åt väst och öst. Rött och stopp. Grönt ljus för fem övergångsställen och alla går samtidigt, i snabb takt mot mitten för att sedan passera varandra och gatan. The Hachikõ Show börjar om på nytt.

Det visar sig att Japaner är sämre på engelska än jag trodde. Jag frågar en och annan efter ett capsule hotel i området, men ingen förstår vad jag menar och skakar bara på huvudet. Jag sätter mig på ett café, hoppas kunna fråga personalen. Pointless. Jag frågar två killar vid bordet bredvid. De försöker verkligen hjälpa, men det resulterar inte i något. Men så råkar jag höra ett gäng japaner, som faktiskt pratar väldigt bra engelska. Jag går över och det visar sig att det är fyra nyexaminerade studenter, som har en reunion. De säger unisont "Aaaaaah!", när jag berättar att jag är från Sverige, och "Ååååååh!" när jag dessutom förklarar att jag reser mol alena utan någon guidning. De skrattar fascinerat när jag säger att jag letar efter ett capsule hotel. En av tjejerna tar upp sin mobil och surfar fram ett capsule inn i närheten. Sedan reser de sig, betalar och följer mig hela vägen till receptionen.

Capsule hotels är väldigt speciella. Orsaken till att de finns är att många, som arbetar i Tokyo, inte hinner åka hem innan sista tunnelbanan avgår och tar då i stället in på ett capsule hotel. För att checka in, måste jag först ta av mig skorna, skriva in mig och betala för rummet i en automat. Sedan får jag en nyckel till ett skåp för att låsa in skorna. Capsules kan liknas vid små rektangulära plastkuber, där man antingen kan ligga raklång eller sitta upp i. I minikuben finns kudde, täcke, pyjamas, tv och en alarmklocka. That´s it. Som tur är har jag ingen direkt klaustrofobi. Jag kastar in mina saker och tar en vända runt Shibuya. Runt tolv är jag trött, så jag kryper in min plastkub för att vila ögonen. Jag vaknar upp när jag hör svenska röster. Jag kryper ut. Det är Jon och Johan (J/J) från Uppsala. Vi byter några ord och sedan frågar de om jag ska följa med på fiskmarknaden Tsukiji Market kl 5 på morgon. "Sure thing, sleep tight", svarar jag och drar ner den tunna vävmarkisen.

Den natten sover jag två timmar. Det är folk, som snarkar, pratar i sömnen och slår i väggarna. Jag försöker somna om. Men det är menlöst. Till slut tar jag min tripod och kamera och går ner till The Hachikõ Show, som vid det här laget har haft sin sista föreställning för dagen. Jag tar några bilder och pratar med främlingar. Strangers in the night. När klockan börjar närma sig fem tar jag mig upp till mitt capsule inn igen. Jag kommer precis när J/J drar upp sina markiser. "Let´s go fishhunting!", säger jag som morgonhälsning.