från fishmarket till future bay till fleshmarket

Tsukiji Market är livlig. Det är fullt med ständer, fiskgubbar och massa fordon, som transporterar fisk och skaldjur. Vi ser havsdjur, som vi aldrig sett förut. En del håller man fortfarande levande. En del tänker jag "WTF?! Kan man verkligen äta det där odjuret och överleva?!".

J/J är hungriga. Jag förstår dem. Vi passerar fiskmarknaden och tar oss in bland sashimi- och sushibodarna. Vi beställer sju bitar. Det är mer färgrikt och smakar förstås rå fisk, fast mer distinkt. Det blir så när transportsträckan av råvaran bara är några meter från dörren.

Mätta och belåtna tar vi oss därifrån till fots över till bukten Odaiba i Tokyo Bay. Det är en riktigt varm dag. På vägen gör vi ett pitstop i Ariake Tennis Park. J/J tar en tupplur. Jag vandrar runt och fotograferar. Arkitekturen i Odaiba är excentrisk och futuristisk. Flera kommersiella aktörer, t.ex. Sony, Fuji och Toyota, har byggt sina egna enorma showrooms. Man kan testa och se de mest underliga manickerna och gadgets. Det är family entertainment. Vi sätter oss på den konstlade sandstranden och har picnic. Det känns nästan som att befinna sig i en film. Jag leker med tanken att en scenograf har byggt upp hela stadsdelen och fantiserar ihop en reklamfilm i huvudet. Ni vet en sån där propagandafilm från 50-talet, med en hurtig röst, som framställer Tokyo Bay Area, som en familjeutopi. Innan vi lämnar Utopia stannar vi till på National Museum of Emerging Science and Innovation. Museet är som det låter, men jag är så trött att jag lägger mig på en soffa femton minuter innan de stänger och återhämtar lite sömn. Nog av future bay. Vi åker tillbaka med det förarlösa tåget Monorail över broarna. Linjen är privatägd och ger en spektakuär vy över staden.

Tillbaks till verkligheten. Shibuya. Hachikõ square. Vi letar oss fram till Toriyoshi Dining. Den är en trappa ner och känns väldigt japansk. Lummig belysning. Sorl. Ett perfekt ställe att ta med sin dejt till. Vilket flera japaner faktiskt verkar ha gjort. Vi beställer flera olika rätter och delar med oss. Japansk tapas kan man kalla det. Jag sveper min första öl. Vi spejar runt på paren och kan märka att det verkar vara sedenligt att mannen ger kvinnan en present. Och att kvinnan gärna kan uppfostra mannen, t.ex. genom att putta ner armbågarna från bordskanten. Några öl senare och vi står på gatan. Vi diskuterar om vi ska checka in på capsule hotel eller gå vidare. Det slutar med att vi låser in packningen i förvaringsskåp nere vid stationen och byter om i en fotoautomat. Japanerna får sig ett gott skratt. Vi vandrar runt bland neonlabyrinter och får i oss ett och annat glas och sjunger naturligtvis på någon kareokebar. Slutligen hamnar vi på Insomnia Lounge. Baren är röd, cozy, surrealistisk med bra musik och laid back stämning. Den baren hade jag gärna haft runt hörnet hemma i Sverige. Ironiskt nog somnar J/J. Jag lämnar av dem på hotellet. Kram, tack och hej. De ska åka vidare dagen efter.

Jag har fortfarande atmosfären från Insomnia Lounge i mig, så jag börjar vandra vidare i natten. Jag går till Roppongi. Det tar två timmar till Roppongi Crossing. Jag får bad vibes av området. Afrikaner står på var och varannat ställe och försöker sälja på en hooker. Jag planar mig igenom. "You wanna massagé, yes?", viskar kvinnor i örat på mig. "I don´t think so girl.", svarar jag. "Okay, you wann blojo, sex. Thöty minit only faiv thausend. Yeeeeeees!?", försöker hon säga med djup sexig röst. "Noooooooo!", svarar jag med djup sexig röst och de skrattar.

Tunnelbanan börjar gå igen vid fem på morgonen. Jag flyr fleshmarket och tar mig till capsule inn i Shibuya. Jag ber att få låna en kub i några timmar och får betala lite billigare för det. Det är meningen att jag ska vakna tre timmar senare. Men det gör jag inte.