Elvis, the kings, are alive in Tokyo!

I Yoyogi-kõen kan man pusta ut. Tokyos puls är som bortblåst. Den byggdes från början, som en park för olympiader, men blev en stadspark med meditativa platser. 54 hektar park. Först tar jag mig in till tempelområdet. Det är många turister. En del från andra länder. Men även många japaner. Ett tradionellt giftermål utspelar sig här. Jag lämnar dem i fred och ett stenkast bort hittar jag lugn och ro. En damm med fiskar och sköldpaddor. Jag undrar hur de fått alla blötdjur att visa sig precis vid bryggan och tänker mig att de lagt ut något lockbete precis i närheten för att tillredställa turister.

Jag har hört talas om cosplay-zoku och undrar var jag ser dem. Precis när jag passerar en majestätisk torii (en stor passage till templet gjort i trä) stöter jag på en patrull. Cosplay-zoku, eller Harajuku-girls (efter området), är unga utklädda tjejer eller homosexella män. Man kan säga att de kan liknas vid gothmänniskor. Fast de är nödvändigtvis inte utklädda i svart. Snarare liknar de söta sagokaraktärer. Många tar kort på dem. Och de poserar gärna. Jag ser en grupp, som är utklädda till clowner. Jag följer dem och ser vart de leder mig. De tar mig precis dit jag vill.

Runt hörnet stöter jag på japanska rockabillys. Det är Elvis Presley stupade i japansk form. Elvis, the kings, are alive in Tokyo! De har hela kittet. Rakade överkroppar, frisyren, brylcreme, kammen i bakfickan, attityden och musiken. Olika grupper dansar så bäst de vill. De gör det med inlevelse. Och har kul. Det är en show att njuta av.

Det är så mycket att se i resten av parken. Japaner med påklädda hundar. En hundgård för små hundar och en för större hundar. Lekande barn. Ungdomar, som spelar baseboll. Teaterstudenter, som står och skriker eftersom de övar in och utagerar en pjäs helt utan att hålla något tillbaka. Par, som har picnic. Rejält påklädda joggare. En och annan uteliggare, som sover ostört. Japaner, som njuter av solen med för mycket kläder. Det är varmt, men de har alltid väldigt mycket kläder på sig. En del med jackor. Jag förstår inte att de inte svettas. Men det gör de inte. Jag lägger mig på gräset och tar av mig min t-shirt. Park cruzin. Ögonlocken stängs.

Jag vaknar av att jag drömmer om korpar. Tokyo är korparnas stad. Jag har aldrig sett så mycket korpar i mitt liv. De gör gärna oväsen av sig. Jag tar på mig och beger mig av.

Som kontrast till Yoyogi-park ligger området Omoto-sandõ och Aoyama. Jag påminns direkt om att jag befinner mig i en stor storstad. På de här gatorna kan de ha så långa köer att man inte ens vet vad de köar till. De har gatupoliser, som delar upp köerna i grupper, stoppar dem och följer dem en bit och sedan stoppar dem igen. Jag tar in på ett glesare stråk. Det finns många affärer jag gärna skulle handla loss i.

Det är inte billigt i Japan. Men saken är den att vi oftast är vana att resa till länder där det är billigare än i Sverige. Men här är priserna dyrare än i Sverige.

På kvällen tar jag tunnelbanan till AACC för att brottas. Efter passet kan jag känna att kroppen börjar bli trött av allt för lite sömn, allt resande, leva i en kappsäck (utcheckning är obligatorisk senast kl 10 varje dag i capsule hotels), all alkohol och brottningen. Dessutom kommer regnet. Jag blir sjuk och får feber men traskar runt i regnet. Efter ytterligare ett pass på AACC känner jag att det börjar bli dags att säga farväl till korparnas stad för en stund. Love at first sight, men sayonara for now.