"13 million people and I meet YOU in the middle of Tokyo!"

Först sent på eftermiddagen spärrar jag upp ögonen och inser att jag "försovit" mig rejält. Jag åker ner till saunan för att duscha. Första gången jag gick in i en blev jag ganska överraskad. Jag förväntade mig duschbås. Men det finns inga skiljeväggar. Utan man sitter i ett gemensamt rum på en liten pall framför en liten spegel och tvagar sig med en dusch. Det känns lite udda. Men snart känns det rätt skönt att duscha på det sättet. Jag hoppar snabbt ner i en av de två jacuzzi. Nog med vatten.

Jag åker ner till receptionen. Det tar ett tag för dem att bemöta en situation som avviker från vad de är vana vid. Jag börjar förstå "hur de lyckas krama ut så mycket konformitet ur kaos". Baksidan av ordning är förvirrade människor. Till slut inser de att jag bara ska betala några yen mer för de extra timmarna. Arigato, sayonara.

Jag tar min tunga packning och börjar promenera. Mitt nästa mål är att hitta ett gym. Det är ett gym där man tillåts brottas, slå med nävar, skenben, låsa leder och strypa medmänniskor. Jag har en karta, som jag fått från en japan. Allt på kartan står på japanska. Jag frågar folk på vägen vilket håll jag ska gå åt. Jag går. Och går. Och frågar och går. När jag kommer in i fancy blocks Aoyama inser jag att här brottas man inte. Här har varumärken, som Prada och Louis Vuitton, byggt sina extravaganta flagship stores. Och det är när jag liksom känner mig lite uppgiven, som jag ser ett ansikte jag känner igen. Men jag kan inte placera det och tänker "Yeah right, som om jag skulle känna igen någon i en stad med närmare 13 miljoner invånare". Han ser mig, men vänder blicken och är på väg att passera när jag ändå känner mig tvungen att stoppa honom.

Jag visar honom kartan och säger "AACC-sportsclub, you know where it is?". Han tittar på mig och sedan på kartan och försöker förstå. "AACC...you?", frågar han mig. Jag nickar. "Me train AACC", säger han och sätter handflatan mot sitt bröst. "Oh, you train over at AACC?", frågar jag för att försäkra mig om att jag har förstått honom rätt. "Yes...me Kaol Uno", svarar han. Plötsligt känns det, som när man träffar en riktigt god vän, man inte sett på väldigt länge. Ni måste förstå att Kaol Uno är en av Japans högst rankade nationella och internationella fighter inom kampsport (mixed martial arts). Om någon månad åker han över till USA för att medverka i deras största event. Det känns naturligtvis overkligt att träffa någon på en gata i Tokyo, som man har sett ett antal matcher med på TV. Dessutom när jag själv råkar leta efter hans klubb. "13 million people and I meet you in the middle of Tokyo!", säger jag med ett leende.

Han tar upp sin telefon och ringer till AACC. Jag får tala med Abe-san, som är president på klubben. Han talar bra engelska. Jag förklarar för Abe-san att jag råkat träffa Kaol Uno på gatan och att jag letar efter klubben. "Somebody´s having a good day, huh", säger Abi över telefon. "Yeah, me", svarar jag. Kaol Uno visar mig vägen till sin bil och kör mig över till klubben. Det tar 40 minuter. Det säger hur off tracks jag var och hur bra den kartan var.

Abe-san visar mig runt i faciliteterna. Klubben ligger i Golds gyms kända lokaler. Det är pretty luxary. De har en komplett avdelning för styrketräning, en kortare löpbana, sandsäckar och gott om utrymme med mattor för att brottas. Abe frågar mig hur många gånger jag tänker träna. "Maybe ten times", säger jag. "It´s okay, no charge for you". Arigato gånger tio. Jag skriver in mig och byter om. Idag är det jiu-jutsu på schemat. De andra har gi-dräkt. Jag har linne och tighta shotõ-shorts. Vi kör några basala övningar innan vi brottas fritt. Jag får en rejäl armbåge på hakan och märker hur groggy jag blir och samtidigt hur jag övat in en reflex att inte reagera när det händer. Vi brottas vidare. När ronden är slut och jag ställer mig upp har jag lite svårt att lokalisera vad som är vad i rummet. Men what the hell, jag lägger mig och brottas nästa rond. Jag hinner precis avsluta passet med en triangelchoke. Sweet.

På träningspasset träffar jag Ben från England. Han, som många andra unga invandrare i landet, undervisar i engelska. Han talar mycket om de negativa aspekterna och skillnaderna han ser. Han menar att japaner inte har något intresse av att resa till andra delar av världen eller andra delar av Japan för den delen. Det är inte den bilden jag har av japaner och tänker på alla japaner med sina kameror man ser runt om i världen. "We know Japan as a high-tech country and it is, but in the same time...", fortsätter han och förklarar att samhället har svårt att anpassa sig när det t.ex. kommer till att tänka miljövänligt eller anpassa sig för andra världsliga situationer. "But, anyways, I like the country, afterall I did move here.", avslutar han. Ben frågar mig var jag bor. "No where, right now", svarar jag. Han blir förvånad.

Jag tackar Abe-san för träningen, duschar och tar min packning och går mot tunnelbanan. Lets do Shinjuku. Alla kvarter här verkar ha två sidor. Business vs Commercial Neon Leisure. Jag hamnar på ett capsule inn i Neon Leisure. Jag kastar in packningen i mitt gryte. Det är tre saker jag vill nu, ta mig bort från Neon Leisure, få i mig en stor skopa mat och dricka en bytta öl.

Jag beger ut för att söka upp området Golden Gai. Jag letar. Men det verkar vara dolt under ytan. I look forever. Ännu en gång är jag på väg att ge upp, när en japansk businessman kommer fram till mig och frågar om jag behöver hjälp. Yes i do. Han frågar om jag har telefonnumret. Han ringer stället flera gånger om, eftersom han själv har svårt att hitta var det ligger. Vi hittar Golden Gai. Området består av riktigt små mysiga barer, nästan alla med stängda dörrar. Man kan kika in i de små fönstrena. Till slut står vi utanför en stängd dörr utan text. Där är det.

Jag öppnar dörren. Det är en liten trång trappa upp. Jag går sakta upp i det mörka utrymmet. Baren rymmer kanske åtta personer. När jag stiger in sitter fyra personer i det trånga och intima rummet. Alla blir helt tysta, inklusive bartendern. De tittar på mig med stora ögon. "So, this is a small place", är det första jag säger. De skrattar. Två av dem är japaner. Två av dem kommer från Kanada. Som mat får jag nöja mig med lite bröd och ost. Men jag får i mig en efterlängtad öl och gott sällskap den kvällen. Några timmar och ett glas chilisaké senare kryper jag in i min capsule.

Oyasumi nasai Japan. Imorgon beger jag mig till Yoyogi-park och fancy Aoyama.

från fishmarket till future bay till fleshmarket

Tsukiji Market är livlig. Det är fullt med ständer, fiskgubbar och massa fordon, som transporterar fisk och skaldjur. Vi ser havsdjur, som vi aldrig sett förut. En del håller man fortfarande levande. En del tänker jag "WTF?! Kan man verkligen äta det där odjuret och överleva?!".

J/J är hungriga. Jag förstår dem. Vi passerar fiskmarknaden och tar oss in bland sashimi- och sushibodarna. Vi beställer sju bitar. Det är mer färgrikt och smakar förstås rå fisk, fast mer distinkt. Det blir så när transportsträckan av råvaran bara är några meter från dörren.

Mätta och belåtna tar vi oss därifrån till fots över till bukten Odaiba i Tokyo Bay. Det är en riktigt varm dag. På vägen gör vi ett pitstop i Ariake Tennis Park. J/J tar en tupplur. Jag vandrar runt och fotograferar. Arkitekturen i Odaiba är excentrisk och futuristisk. Flera kommersiella aktörer, t.ex. Sony, Fuji och Toyota, har byggt sina egna enorma showrooms. Man kan testa och se de mest underliga manickerna och gadgets. Det är family entertainment. Vi sätter oss på den konstlade sandstranden och har picnic. Det känns nästan som att befinna sig i en film. Jag leker med tanken att en scenograf har byggt upp hela stadsdelen och fantiserar ihop en reklamfilm i huvudet. Ni vet en sån där propagandafilm från 50-talet, med en hurtig röst, som framställer Tokyo Bay Area, som en familjeutopi. Innan vi lämnar Utopia stannar vi till på National Museum of Emerging Science and Innovation. Museet är som det låter, men jag är så trött att jag lägger mig på en soffa femton minuter innan de stänger och återhämtar lite sömn. Nog av future bay. Vi åker tillbaka med det förarlösa tåget Monorail över broarna. Linjen är privatägd och ger en spektakuär vy över staden.

Tillbaks till verkligheten. Shibuya. Hachikõ square. Vi letar oss fram till Toriyoshi Dining. Den är en trappa ner och känns väldigt japansk. Lummig belysning. Sorl. Ett perfekt ställe att ta med sin dejt till. Vilket flera japaner faktiskt verkar ha gjort. Vi beställer flera olika rätter och delar med oss. Japansk tapas kan man kalla det. Jag sveper min första öl. Vi spejar runt på paren och kan märka att det verkar vara sedenligt att mannen ger kvinnan en present. Och att kvinnan gärna kan uppfostra mannen, t.ex. genom att putta ner armbågarna från bordskanten. Några öl senare och vi står på gatan. Vi diskuterar om vi ska checka in på capsule hotel eller gå vidare. Det slutar med att vi låser in packningen i förvaringsskåp nere vid stationen och byter om i en fotoautomat. Japanerna får sig ett gott skratt. Vi vandrar runt bland neonlabyrinter och får i oss ett och annat glas och sjunger naturligtvis på någon kareokebar. Slutligen hamnar vi på Insomnia Lounge. Baren är röd, cozy, surrealistisk med bra musik och laid back stämning. Den baren hade jag gärna haft runt hörnet hemma i Sverige. Ironiskt nog somnar J/J. Jag lämnar av dem på hotellet. Kram, tack och hej. De ska åka vidare dagen efter.

Jag har fortfarande atmosfären från Insomnia Lounge i mig, så jag börjar vandra vidare i natten. Jag går till Roppongi. Det tar två timmar till Roppongi Crossing. Jag får bad vibes av området. Afrikaner står på var och varannat ställe och försöker sälja på en hooker. Jag planar mig igenom. "You wanna massagé, yes?", viskar kvinnor i örat på mig. "I don´t think so girl.", svarar jag. "Okay, you wann blojo, sex. Thöty minit only faiv thausend. Yeeeeeees!?", försöker hon säga med djup sexig röst. "Noooooooo!", svarar jag med djup sexig röst och de skrattar.

Tunnelbanan börjar gå igen vid fem på morgonen. Jag flyr fleshmarket och tar mig till capsule inn i Shibuya. Jag ber att få låna en kub i några timmar och får betala lite billigare för det. Det är meningen att jag ska vakna tre timmar senare. Men det gör jag inte.

Tokyo Kalejdoskop, love at first sight!

Jag tar ut semester i april. Äntligen. Jag funderar på att resa, men jag vet faktiskt inte riktigt vart. Spontanitet är en känsla av frihet. Av någon anledning faller tankarna på Tokyo. Why not. Jag kollar upp biljetter och tre dagar senare sitter jag på planet.

Flygresan är slow. Dessutom lyckas jag spilla vatten på mig. Jag sitter tolv timmar med blöta byxor, sover dåligt, kanske två timmar och tänker att nu blir jag väl sjuk. Men det blir jag inte.

Väl framme i Tokyo tar jag Nex (Narita Express) in till centrum. Det tar nästan en timme. På vägen beslutar jag mig för vilken del av staden, som jag ska utgå från. Det blir stadsdelen Shibuya. Den är känd för sin stora vägkorsning Hachikõ square. Shibuya-station är stor och jag blir till och med tvungen att fråga efter vägen ut. Och utanför står en enorm folkmassa. Jag ställer mig lite vid sidan av för att inhalera hela upplevelsen av blinkande neonskyltar, byggnader med projicerad reklam, skyskrapor och alla människor. Allt liv. All rörelse. Alla färger. Allt ljud. All lukt. Tokyo Kalejdoskop, love at first sight.

Det första, som slår mig, är hur de lyckas krama ur så mycket konformitet ur kaos. Det är som att se en dansföreställning utspela sig mitt på gatan. Grönt ljus för bilarna, som har tre filer nord och syd. Rött och sedan samma sak för trafik åt väst och öst. Rött och stopp. Grönt ljus för fem övergångsställen och alla går samtidigt, i snabb takt mot mitten för att sedan passera varandra och gatan. The Hachikõ Show börjar om på nytt.

Det visar sig att Japaner är sämre på engelska än jag trodde. Jag frågar en och annan efter ett capsule hotel i området, men ingen förstår vad jag menar och skakar bara på huvudet. Jag sätter mig på ett café, hoppas kunna fråga personalen. Pointless. Jag frågar två killar vid bordet bredvid. De försöker verkligen hjälpa, men det resulterar inte i något. Men så råkar jag höra ett gäng japaner, som faktiskt pratar väldigt bra engelska. Jag går över och det visar sig att det är fyra nyexaminerade studenter, som har en reunion. De säger unisont "Aaaaaah!", när jag berättar att jag är från Sverige, och "Ååååååh!" när jag dessutom förklarar att jag reser mol alena utan någon guidning. De skrattar fascinerat när jag säger att jag letar efter ett capsule hotel. En av tjejerna tar upp sin mobil och surfar fram ett capsule inn i närheten. Sedan reser de sig, betalar och följer mig hela vägen till receptionen.

Capsule hotels är väldigt speciella. Orsaken till att de finns är att många, som arbetar i Tokyo, inte hinner åka hem innan sista tunnelbanan avgår och tar då i stället in på ett capsule hotel. För att checka in, måste jag först ta av mig skorna, skriva in mig och betala för rummet i en automat. Sedan får jag en nyckel till ett skåp för att låsa in skorna. Capsules kan liknas vid små rektangulära plastkuber, där man antingen kan ligga raklång eller sitta upp i. I minikuben finns kudde, täcke, pyjamas, tv och en alarmklocka. That´s it. Som tur är har jag ingen direkt klaustrofobi. Jag kastar in mina saker och tar en vända runt Shibuya. Runt tolv är jag trött, så jag kryper in min plastkub för att vila ögonen. Jag vaknar upp när jag hör svenska röster. Jag kryper ut. Det är Jon och Johan (J/J) från Uppsala. Vi byter några ord och sedan frågar de om jag ska följa med på fiskmarknaden Tsukiji Market kl 5 på morgon. "Sure thing, sleep tight", svarar jag och drar ner den tunna vävmarkisen.

Den natten sover jag två timmar. Det är folk, som snarkar, pratar i sömnen och slår i väggarna. Jag försöker somna om. Men det är menlöst. Till slut tar jag min tripod och kamera och går ner till The Hachikõ Show, som vid det här laget har haft sin sista föreställning för dagen. Jag tar några bilder och pratar med främlingar. Strangers in the night. När klockan börjar närma sig fem tar jag mig upp till mitt capsule inn igen. Jag kommer precis när J/J drar upp sina markiser. "Let´s go fishhunting!", säger jag som morgonhälsning.